Beskrivning
Beskrivning
Folke T. Olofssons blickar åter ut över det ändlösa landskapet. Ofta i förundran men han räds inte heller det som hotar och förstör. Trotsigt besvärjer han jaktflygplanen som korsar himlen och låter sig istället hänföras av trädens kronor och ljudet från havet. Och liksom i sina tidigare diktsamlingar behåller han kontakten med sitt eget inre med allt vad det innebär av tvivel, längtan – och hopp.
Tingen talar,tagna ur tiden, bevaradelågmält talar dehörbart också för den som inte längrekan höra syrsorna spela i sensommargräset,för den som inte hör, inte gitter höra,inte längre vill lyssna till brusetav det som inte är värtatt minnas,att tala omatt sparas och bevaras.För den som håller på att lära sigatt lyssnabakåt,nedåt,inåt.Jag seroch hörklockorna.
